Sartorial Behaviour

Jag är efter att ha studerat vimmelbilder från Stockholm Polo Open liksom Claes på King förundrad över hur det går att anordna en hästpoloturnering med ett sådant smaklöst utfall. 

Loro Piana gör en aldrig besviken. Allt de gör andas sober lyx. Bara en sådan sak att de tagit patent på "Baby Cashmere".  Hemsidan är genial, och speciellt sidan där de presenterar sina tyger. Medan andra märken brukar väcka ett sug efter en komplett garderob är känslan efter ett besök hos Loro Piana snarare att jag vill krama en Vikunja i anderna.  

Jag är oerhört sugen på att par nya bågar efter att i snart två år dagligen slitit mina nuvarande från Paul Smith. Efter en rad besök hos vitt skilda optiker står mitt val just nu mellan  Oliver Peoples modeller Sheldrake och Riley (nedanstående ordning). Även Paul Smith, vilka tillverkas av Oliver Peoples, har en modell snarlik Sheldrake som jag gillar. Faktum är att jag tror att jag medvetet ger mig själv beslutsångest. Mest för att jag skall ha ett alibi att besöka flera optiker, vilka onekligen är ett skönt släkte. Det är den enda typen av försäljare där det går att diskutera kring en produkt i timmar utan att faktiskt behöva köpa något. Köpprocessen liknar mer ett evigt resonemang. 

Dagens artikel för Manolo fick mig för övrigt att inse en viktig sak. Jag vill aldrig ha båda fötterna på jorden. Jag vill ha dem i ett par munskor från Santoni. 

Fick tips från en Manololäsare att spana in ett märke jag inte sett på väldigt länge, Luciano Barbera. Kläderna nedan kommer från vårens och förra höstens kollektion. Älskar hur obundna av säsong de är. 

"We have fantastic cloth and tailors here in England, so why buy something with cloth from the Far East that's been glued together in a factory in China?" 

Hur ofta överträffar egentligen själva utförandet grundtanken? Väldigt sällan om ni frågar mig. Känslan att få sin åsikt motbevisad är aningen paradoxalt. Men jag skall med glädje kapitulera för något jag aldrig trodde var möjligt, quiltade kavajer.  Se hur jag skulle matcha den här.

Vad som tidigare varit ett rykte är nu bekräftat. Prins Charles använder sig inte längre av Savile Row-skräddaren Anderson & Sheppard, utan låter numera måttsy sina kostymer hos Turnbull & Asser. Jag har en teori varför. Turnbull & Asser har sedan urminnes tider varit prinsens skjortleverantör. Tack vara dem bär han en vid cutawaykrage som är helt perfekt för den något längre halsen och smala ansiktet. En sak som är lätt att glömma med Prins Charles är att han vid snart 60-års ålder faktiskt fortfarande har en atletisk figur. (Troligtvis ett resultat från Hästpolobanan). En figur som jag tror klä brittiskt måttsytt alldeles galant. Det kan ju även vara någon form av aristokratisk 60-årskris. Vi dödliga köper en sportbil eller motorcykel. Prinsen av Wales byter från skräddarsytt till måttsytt för att åter känna sig vid liv. Ni vet lite wild'n crazy med british stiff upper lip.

Varför ingen kommit på tanken tidigare att göra ett modereportage kring Wes Andersons geniala Royal Tenenbaums? Här för Harper's Bazaar. 

(Säsong/4 - Episod 6) - Bertie har precis svimmat i sällskap av Lady Florence and Madeline Basset, vilka Bertie för övrigt lyckats förlova sig med samtidigt. Båda helt ovetande. Lady Florence blir orolig över Berties tillstånd:

 

Lady Florence - We should loose his collar

Jeeves (med en upprörd min) - I hardly think such drastic measures are called for.

 

Jeeves & Wooster är en brittisk TV-serie som sändes mellan 1990-93. Serien är baserad på P.G Woodhouse berättelser om aristokraten Bertie Wooster, spelad av Hugh Laurie, och hans betjänt Jeeves (Stephen Fry). Tillsammans hittar de på de mest galna upptåg främst för att Bertie skall komma undan sina krävande fastrar. Allt i de mest fantastiska miljö under 20-talets Storbritannien där tweedkostymerna och pampiga herrgårdar avlöser varandra. Lite som Sex & the City för Anglofiler.